Personer blir det dom lovade att inte bli


Tre månader fulla av tårar, förtvivelse och hopp. Men IDAG, kan jag säga att jag mår bra. Att jag förförsta gången på tre månader har klarat en hel vecka i Finspång, med skola och allting. Jag har träffat han, jag har varit förkrossad men ändå har jag tagit mig i kragen och klarat dagen efter och le som om ingenting hänt. 
Jag har kommit så långt och om jag ska vara helt ärlig så fick chocken mig i början att inte tro att jag skulle klara det, för jag var verkligen på botten. Jag får inte längre den där pirrande känslan av att se han, när han ler. Jag är inte längre orolig över att han spenderar sina nätter med någon annan för om detta liv var menat för oss hade han redan varit tillbaka hos mig för att kämpa med oss för att klara oss igenom allt det här. Men nej, jag kommer klara mig så bra och en dag kommer båda vi vara lyckliga med någon annan och kommer då använda detta som en lärdom. Men fy helvete vad det kan göra ont ibland när man tänker på allt fint som var, man förtränger det dåliga. Han har ju egentligen inte gjort mig mer än illa även fast jag vill tänka att han gjorde mig lycklig mitt i allt. Jag saknar tryggheten av att ha han där, men det kommer också släppa. Att bli så sjuk samtidigt och att veta att jag behövde hans tröst som jag fick? Man får helt enkelt inse att personen som alltid ville trösta dig inte vill det längre. Din bästa vän, ditt allt. Man lär sig leva med det och en dag kommer det vara så skönt när allt detta är över på riktigt och jag vet att jag aldrig behöver se han igen. 
Vem vet vart jag är om 3 månader?  


Kommentera

Namn
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej)


Webbplats


Kommentar