från början till slut

Jag har svårt att förstå, ännu svårare att acceptera. Alla ord, alla minnen och alla nätter tillsammans, känns som om de alla var så bra som de var, som om vi aldrig var vi. Vad var sant och vad var inte sant? Var det äkta eller var det inte äkta?
Det finns så många frågor jag egentligen skulle vilja ställa för att få svar på. Om fyra dagar har det gått tre månader, tre månader av förtvivlan, ångest, och undran. Jag har kommit långt på dessa tremånader, men han är fortfarande den jag skulle välja i alla lägen. Från att ha ringt, smsat och gråtit mig tills sömns varje jävla natt, så klarar jag nu av att somna utan han vid min sida. Under dessa tre månader så har han gett mig hopp, han har gett mig närhet, men ändå aldrig så som det var förut.
Efter allt han har gjort så borde jag inte känna såhär, han har hotat mig, han har bett hans ex svara i telefonen, och framförallt skitit i våran hund.

Han lämnade mig dagen efter vår 1 årsdag, vi bråkade för att jag blev besviken på honom för saker som jag själv gör nu. Men varför behövde han göra det då? Varför behövde han det?
Sakta väldigt sakta, så släpper jag honom och allt som har med han att göra, men ibland fick jag en käftsmäll igen, jag bröt ihop. Men jag kommer resa mig, för jag har inget annat val. Jag kan inte vara utan honom, men jag får lära mig det. Jag är lika lycklig (olycklig?) med som utan honom, så det spelar egentligen ingen roll. Jag vill bara inte se han, jag får gå omvägar för att inte stöta på honom för jag vet att jag inte skulle klara det riktigt än. Han är min första kärlek och tillslut så ska han bara vara ett dåligt minne för han är inte värt något mer än det.

Ingenting kan ändra på något och han är inte mer än en aggressiv person med så mycket ilska i sig att han blir farlig, men som jag har älskat.


Kommentera

Namn
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej)


Webbplats


Kommentar